För en vanlig svensk är väl ändå inte "klargöra" ett svårt ord, va?

Nej, inte behöver man hitta på nya ord direkt. Men prima vore om de gamla kunde användas som de var tänkta. D v s ha sin gamla vanliga betydelse. Och apropå det, ja: vanligt folk, som man brukar säga, får göra vilka fel som helst. Men det får inte mediemänniskor som arbetar för att informera och upplysa oss fåkunniga om saker och ting. Och nu menar jag förstås inte felsägningar och stakningar av lite banalare grad.

I ett radioreportage om synskadade sa journalisten om en människa att hon rörde sig ”oberoende i lokalen trots sin synnedsättning”. Det var som sagt ett reportage, ingen direktsändning då det naturligtvis kan göras fel i stunden. Antagligen skulle ordet vara ”obehindrat”, men när det kryllar av såna misstag i tillvaron rör sig inte läsare och lyssnare obehindrat, det är ett som är säkert.

Antagligen är inte heller rubriksättning något som står högt i kurs, för där firar vagheten triumfer. Vad sägs om ”Vårens covid-dödstal troligen högre än känt”?

Eller, med det nya och skruttiga ordförråd corona fört med sig: ”Sjukhuset går tillbaka ner till stabsläge”. Det där gångandet upp och ner i stabsläge hör till det nya frigolitspråk som låter mycket och väger inget. ”Stabsläge” betyder – såvitt jag begriper – att man jobbar mer med det man vanligen gör.

Kongruensfel är vanliga utav attan. Varje dag ser/hör man sådant som ”man är rädda för covid” eller ”Sverige är framgångsrika”. Det här störde* mig: ”Räddningstjänsten för få vid brand”.

Inte en dag utan engelska som kläms in med våld. En radioreporter sa: "/Blablabla…/ tills företaget har klarifierat detta”. Det engelska ordet ”clarify” betyder bl a ”klargöra” vilket hade gått utmärkt att säga om reportern (utan utländsk brytning) hade kunnat ordet.


*Varför säger folk ”jag stör mig på att..” när man kan säga ”det stör mig att…”?