Lite mer om skojigt och detaljerat förråande våld i text och bild

Gissa om jag lärt mig stava till Siewert Öholm! Det är honom, jazzen och dansbaneeländet man får nerkört i halsen om man tar upp förråande företeelser. Men det är svårt att inte tro att våldsunderhållning (m a o en stor del av dagens ”nöjes- och kulturutbud”) är härdande: Se mer vidrigheter så tål du mer! (Att jämföra med det i dagarna uttjatade vinterbadandet!)

 
Hur kan folk tro att barn skyddas i en värld där vuxna uppenbarligen roas av ytterst detaljerade skildringar av våldtäkter och sönderskurna människokroppar? Samt det språk som är extra dekoration därtill. Vid ett försök att se en s k stjärnspäckad och prisad film som The Departed är det enda jag minns, förutom det ”vanliga” våldet, dialogen som i stort sett endast löd: You fucking, fucking motherfucker! Och den filmen hör väl till de mildare.

 

Reportern i gårdagsinlägget tänker längre än de flesta ”kulturkonsumenter” (förresten: det ordet är värt en mässa). Läsningen om den mexikanska, omänskliga verklighet som beskrevs på ett ”naturligt sätt”, skapade en dubbel känsla hos henne. Det grova språket, som ändå friktionsfritt drog in läsaren i sexuella övergrepp, makt och våld lämnade åtminstone reportern med något som liknade skamkänslor. 

Det låter väldigt friskt att reagera på sådant sätt.

Undertecknad anses ofta överdriven. Kan vara, men nog är många avtrubbade. Och i dagarna skriver medier om hot riktade mot Folhälsomyndigheten och andra inblandade i arbetet kring pandemin. Myndighetens generaldirektör beskriver det ”höga tonläget”, även forskare/akademiker emellan: Det tycks svårt att disktura med dem som har andra åsikter utan att ta till trakasserier: ”Det är ett sluttande plan. Tonläget är sådant att det ger bränsle åt de här krafterna”, säger Carlson i en TT-intervju. Med ”de här krafterna” menas alla som använder det medel som t o m fått en egen rubrik i vår tillvaro: ”hat och hot”.