Det har pågått länge. Och detta cyniska ”ge folk vad folk vill ha” funkar. Man ger dem vad de aldrig bett om och sen blir de beroende. Det är kärnverksamheten i den ekonomi vars hjul gärna får rulla över människor. Och åter igen: de låter det ske.
Därför är det konstigt att så många förvånas av det ökande grova tilltalet. Inte bara medier utan även ”kulturen” tjänar stålar på det här. Människorna inte bara accepterar, de förändras också.
I ett samtal mellan två journalister (radio, som vanligt!) påpekade den ene att innehållet i det han kallade en nutida ”favoritrubrik”, nämligen ”hat och hot” borde skärskådas. ”Hat”, även om det är otäckt, är inte brottsligt, vilket dock ”hot” är: ”Hat är en känsla, hot är en handling”.
Därför är det konstigt att så många förvånas av det ökande grova tilltalet. Inte bara medier utan även ”kulturen” tjänar stålar på det här. Människorna inte bara accepterar, de förändras också.
I ett samtal mellan två journalister (radio, som vanligt!) påpekade den ene att innehållet i det han kallade en nutida ”favoritrubrik”, nämligen ”hat och hot” borde skärskådas. ”Hat”, även om det är otäckt, är inte brottsligt, vilket dock ”hot” är: ”Hat är en känsla, hot är en handling”.
I min barndom (50- och 60-tal) var ”hat” ett sällan använt ord. Vad vi än utsattes för för förtryck (kolla där, tre ”för” i rad!) satte sig ordens valörer stenhårt i oss. T ex var ”hat” så starkt att det knappt gick att yttra. Som jag minns var ”avsky” det starkaste vi använde: ”Jag avskyr fysik/blodpudding!” Tror inte ens att vi som tonåringar skrek: ”Jag haaaatar mitt hår!”
I denna rena och finstämda vardag (jag skämtar en smula, det pågick förstås även då kalla krig av olika dignitet) användes i undantagsfall ord som ”förnedring, hån, kränkning”. Det gällde även positiva begrepp som ”respekt”. De orden hade ännu inte devalverats.
