Nu fortsätter berättelsen om språkets kulturella ”inbäddning”

Ha! Hade tänkt ta en annan inriktning i går, men hamnade i ”inbäddning”. Egentligen skulle inlägget ha handlat om hur en person, tidigare utrikeskorrespondent för radion, recenserade en bok hon läst från ”sitt” område, det ”laglösa” landet Mexico. Boken (av Fernanda Melchor) heter ”Orkansäsong” på svenska.

 
Reportern beskrev den som ”på ett märkligt vis uppslukande och svår att sluta läsa”. Språket är på samma gång grovt och ledigt i sin skildring av ofattbara händelser, sa hon, vilket ändå leder till att våldet kan kännas begripligt. Hon nästan famlade efter orden i försök att återge en otäck, dubbel upplevelse.

Förra året lär 35 000 personer ha mördats i landet, så ser verkligheten ut. Hon rörde sig dock från ett utifrånperspektiv: ”Problemet är hur man pratar om våldet,  vi för det själva vidare och normaliserar det genom vårt tal.” Det här i mitt tycke klyftiga resonemanget leder till en iakttagelse som inte kan ha undgått någon: det som kallas ”underhållning” har blivit tusen gånger grövre på senare tid.  Det verkar följa en naturlag, allt vidrigare handlingar beskrivs/

filmas och läses/betittas av ”vanligt” folk som aldrig skulle ha utsatt sig för detta för, låt oss säga 30-40-50 år sen. "Orkansäsong" kan ge  en smärtsam påminnelse, trots sin relevans.

Bild:Tom och Nicki Löschner, Pixabay 

Men förr fanns inte så mycket av varan i omlopp för alla och envar att ”roa” sig med.  Normaliseringen av det man samtidigt säger sig frukta och avsky måste väl ändå bli ett problem? Säger man sånt högt heter det att man ropar på censur. Få ihop den ekvationen den som kan! T o m själva KULTUREN, den omhuldade, jobbar på att förråa oss.