Undertecknads språkåsikter drar till sig en hel del gliringar som i första hand går ut på att hög ålder är anledning till ens invändningar. Tja, det ligger en del i det, den som levt i en annan tid har präglats av andra värderingar och, inte minst, språk!
Men man kan bortse från generationstugget och ställa frågan: Vill folk ha ett språk som så många som möjligt av alla svensktalande kan använda och göra sig förstådda med?
Varje dag hör jag ord som inte finns. Än så länge går det att gissa sig till innebörden, man ”förstår” p g a sammanhanget. Men det blir allt oftare jag ”lyssnar OM” för att höra/begripa vad som verkligen sas. Nu finns teknik för att lyssna igen och igen, det går att ”backa bandet”. Ha, förresten! Med ”backa bandet” menar jag den konkreta betydelsen, nämligen att spela om det senaste avsnittet i radio, tv, poddar eller vad det nu handlar om. Betydelsen av det moderna ”backa bandet” är att återgå till en tidigare, enklare, tillvaro.
Förutom sådana slags tolkningar från den som bor i en kökkenmödding händer det att en hel del ord och uttryck inte kan härledas eller hittas i ordböcker.
Häromdagen sa en yngre radioreporter apropå en mening någon yttrat till honom: ”Jag är väl inte den enda som hört den sägningen”. Hur kommenterar man en sån sak? Uppgiften till i morgon är att söka efter ordet ”sägning”. Låter som barnspråk.
