Kan svära på att folk inte ”varit i relationer” så jättemånga år, men vad sa man innan det kliniska byråkratpratet tog över vanligt språk? Ens föräldrar sa att man ”hade sällskap”. Pappa kunde säga: ”Kurt sällskapar med en böna från Stockholm”. Vi själva sa att folk ”var ihop”, möjligen sa bönan från Stockholm att hon ”kilade stadigt” med Kurt.
”Är Anette och Lasse ihop?” Det säger många i undertecknads generation än i dag om det gäller att beskriva ett förhållande utan att ange civilstånd på ett mer strikt och korrekt sätt: gift, skild, förlovad, sammanboende, änkling/änka.
Vid närmare eftertanke seglar ett något modernare uttryck för saken upp: Verbet i ”träffar du någon?” brukar betyda något annat än verbet i ”träffar du din moster ofta?”.
Alltså: ”Vara ihop med” eller ”träffa någon” tycks vara ett sätt för de något äldre att säga ”vara i en relation”. Man kan nog slå vad utan att förlora det om att uttrycket är lättare att svälja i dag när vi via engelskan sett/hört orden ”relation” och ”relationship” i olika konstellationer.
Annars har svenskan begreppet ”förhållande” som mest verkar användas om något ljusskyggare relationer. ”Stina har ett förhållande med sin chef” – meningen säger väl egentligen inte mer än den säger? Ändå kan jag slå vad (vad nummer två!) om att det för de flesta låter som om någon av kontrahenterna, eller bägge, är gifta eller ”i en relation” med någon annan.
