Risk är väl för tusan något man ”löper” mer än ”har”, eller hur?

Det är sällan roligt att vara ensam om en åsikt. Ännu mindre kul är det att vara ensam i sin språkliga tjatighet. Till min stora glädje ser jag en krönika av Lars-Gunnar Andersson (prof em i svenska) i Göteborgs-Posten (2 jan i år) där han ånyo tar upp horrörerna ”göra åtgärder” och ”ta självmord”. De gamla ”vidta åtgärder” och ”begå självmord” får snart hälsa hem, anser han (fast med andra ord), något mången svensktalande fått erfara.

Men dessa begrepp är knappast ensamma. Det pågår ett ordskred vad gäller en mängd uttryck som tidigare haft liknande karaktär av fasta sammanställningar (ibland kallade kollokationer, ibland idiomatiska uttryck m m ).

I mina samlingar finns även: ”Många över 50 har ökad risk att få bältros”. Det fanns en tid, förgången nu, då mänskorna ännu sa ”löper risk”. Ack!

Även om man är tidsmässigt belastad (= gammal – eller ”årsrik” för att tala med andra i samma situation) måste det ändå sägas högt och klart: Är det inte lite mer fart och kläm i ett uttryck som ”löper risk” jämfört med ”har risk”? F ö var det fel att använda ”fart och kläm” här eftersom dessa ord antyder något positivt. Mer korrekt sagt: ”löpa risk” låter mer vad det handlar om  – dramatik –  medan ”ha risk” är för mjäkigt.

En utsaga som retade mig när jag hörde den häromdagen var: ”Han har inte ett stabilt psykiskt mående”. Förlåt en petimäter, men vad fanken är ”ha ett mående”? Och håll gärna med om att detta språk börjar mista både sans och stuns. Vad man skulle säga i stället? Tja, kanske: ”Hans psyke är inte stabilt”.

Jag passar på tillfället (eller ”pissar på tallfället”, som kollegan brukade säga) och förbjuder härmed substantivet ”mående”.