Tidsmaskiner har inte bara stavats med eller utan s på svenska, de har även fått människor att önska sig till historiska – eller framtida – platser. Den kanske första berättelsen om en sån maskin hette, när den kom i översatt form, ”Tidmaskinen” och skrevs av britten H G Wells 1895. Etthundratjugofem år gammal saknar den inte intresse, den mänskliga utvecklingen följer, som bekant, inte snabbheten hos de tekniska s k landvinningarna.
I Wells roman åkte huvudpersonen till framtiden, och det är inte utan att man ibland skulle kunna tänka sig en liten snabb glutt på världen och Sverige om 100, 400 eller XXX år. Själv vore jag mest intresserad av hur folk talar och skriver. Hur låter språket? Kan man förstå det?
Redan nu är det ju ofta en rätt rörig historia. I en text stod att en person var ute på en 3 h promenad. Jovisst, man fattar ju, som språkliberalerna säger. Och ”h” för ”hour” har sedan länge ersatt ”t” eller ”tim” för ”timme” (motsvarande gäller säkert en massa språk) som måttenhet för hastighet. Kanske att undertecknad muttrar lite även om den saken, men låt gå för det, då. På webbsidan ”Matteboken”, (från ”Mattecentrum”) står att ”kilometer i timmen” skrivs ”km/tim (eller km/h i internationella och strikt tekniska sammanhang)”.
Fast det är en jäkla skillnad att skriva om en "3 h lång promenad". Säger personen som skrev det också så? Ja, vad fanken vet man. Men det är ju viktigt att röra sig under pandemin (även annars också) så nu väntar en en 2 h promenad, som bara blir 1 h, om man känner sig själv rätt. Det bör dock inte bli för många h framför tv eller dator, så fram för fler h i skogen!
