Det finns dagar när man är i balans. Då kan man få för sig att googla ”engelsk påverkan svenska” eller likartade nyckelord. Det kommer snart att visa sig att det nog bara är från ”Språkförsvaret” man kan hitta texter som går någorlunda i ens egen riktning. Resten av världen tycks anse det vara ”berikande” att blanda upp svenskan med engelska hej vilt. Hejviltet kan gå till på följande vis.
”Det finns pros and cons med det här”, sa en ekonomimänniska. Det började låta så när eländet tilltog i styrka (80-90-tal): man tyckte att det lät så snitsigt att det inte gick att låta bli. Det märkvärdiga snacket sjönk ner i folkdjupet på samma vis (och vid under ungefär samma tid) som golfspel och vinprovningar.
Ekonomimänniskan skulle ha kunnat säga ”det finns för- och nackdelar”, men något verkar ta emot i dylika fall. Jag grubblar mycket och ofta över detta faktum.
Ännu skojproppigare är de som översätter sig själva. Särskilt när engelskan inte är så svår. Här ett par exempel på den varianten:
Det är ungefär fifty-fifty, alltså femti-femti (min kommentar: Åfan, betyder det femti-femti?)
En riksbankchef gick den motsatta vägen och översatte från svenska till engelska:
Vi gör vad som krävs för att hantera coronakrisen. Whatever it takes.
Han tilla att det där sista sagts ”på annat håll under årens lopp”. Jaha, man har alltså sagt ”whatever it takes” i fler sammanhang. Jajamensan. Eller ”yep” som man sagt på andra håll under årens lopp.
Nota bene: det här sista utfallet är inte riktat mot någon riksbankchef alls i hela världen. Det vill visa hur engelska till varje pris ska med hos många av oss. Whatever it takes.
