Inte så att man är ensam om tanken, men visst känns det skumt? Mer än nånsin är vi alla BÅDE ett kollektiv och utpräglat ensamma, skilda åt, åtminstone till kropp av skäl. I och för sig har nog undertecknad funderat lite över detta även BC (before corona). Ju mer folk beter sig som varann (resultat av s k sociala medier och annan underhållning) kämpar de med näbbar och klor för att visa hur unika och speciella de är. Ja, det här kanske främst rör de unga, influerare och några grupper till, men nog är det komiskt?
Aldrig har så många velat så mycket samma men hävdat att de kommit på det själva. Och aldrig har jag så ofta citerat W Churchill som de senaste dagarna. Detta måste få ett slut. Alltså går vi över till kollektiva substantiv som min prima skolgrammatik (av Rebbe-Gullberg-Ivan) berättar är ”till formen entalsord men betecknar ett flertal”.
Vi säger inte att vi ska "fånga fiskar” utan ”fisk”, sällan att vi ska "köpa spikar” utan ”spik”. Ålrajt. Nu ska här tas upp ett par såna ord som förmodligen den nya tiden hittat på. Själv finner jag dem märkliga.
I början av den väldiga internetanvändningen sa människor saker som: ”Det här får 3 245 träff på nätet”. Det heter ”träffar” i plural, anser den som här skriver. Åtminstone tills Rebbe-Gullberg-Ivan säger annat!
I en annons för byggmaterial/materiel häromdagen såldes ”stolp”. Åter anser jag skam gå på torra land. Det heter ”stolpar”.
Ännu skakad av ”stolp” hörde jag en person i min tv berätta om de jobb som skulle kunna gå att söka trots pågående kris. Ett av dem var att ”sätta plant”. Av bilderna att döma menade hon "plantor". Vilka slags ”plant” har redan fallit bort i minnet, chocken raderade ut detaljerna.
