Det var en inledning till att beskriva hur man hör till historien, och då inte den mest närliggande. Denna bloggare känner ett ansvar för att berätta om hur det var förr. På samma sätt som egna gamla släktingar gjorde och man låtsades lyssna – om de inte var ens föräldrar, förstås. Då lät man dem veta hur väldigt intressant det var.
Vad som här ska förtäljas för andra lika intresserade, är hur det var när engelska språket började plöja sig in på ett mer märkbart sätt än att utgöra en vanlig språkförändring. Något av de första uttryck som brukade reta gallfeber på de lite äldre var ”den här biten”.
”Bit, vilken j-a bit?” kunde de utbrista. Vad bitanvändarna avsåg var ”den här saken, grejen, det här området, problemet”, men charmade av att f a amerikanska använde ”bit” i alla dessa sammanhang anammade de språkligt osäkra detta bruk.
Dessa bitar som kom farande nån gång på 80-talet är nu så etablerade att ingen lyfter ett ögonbryn (på det gamla sättet, inte det som det nya ögonbrynsmakeupandet frambringat) åt dem längre. I dag läser jag i en TT-text följande:
Mycket talar för att de rent kognitiva bitarna – det kunskapsmässiga, alltså det vi vanligen tänker på när vi pratar om “lärande” – ändå funkar någorlunda bra. Men samtidigt riskerar en del av träningen i social interaktion att gå förlorad på distans.
– Och vi vet att de bitarna är väldigt viktiga för hur man klarar sig senare i livet.
 |
Detta var ett stycke språkhistoria. Och en bit paj. Fryst.
