Min avsikt var att klaga på andra populära uttryck i stil med gårdagens, men nu ska klagan gälla ett populärt s k konstnärligt uttryck. Har man ändå fallit offer för ett åldersstreck kan man ju ösa på. Även om det i och för sig ett par veckor till den ålder där man tillhör ”våra äldre”, alltså de andras äldre, som ”vi värnar om”, d v s som de andra värnar om.
Det kan hända sig att ”våra äldre” emellanåt har svårt att sova, karantänliv eller ej, och därvid sätter på radion för att a) lyssna på nåt bra, b) lyssna på nåt tråkigt och lättare somna om. ”Radio”, det ska sägas, betyder för undertecknad vanligen P1. Nån gång kan det betyda P2.
När man undviker andra kanaler är det konstigt att så pass mycket rappmusik kan tränga sig in i dessa av en själv valda. Möjligen är det samma rapprogram som repriseras om och om igen, men påfallande ofta har på senare tid den musiken strömmat ur min radio. Kanske har jag inte helhjärtat gett genren en chans, men tillåt mig ändå säga att något så mördande i musikväg näppeligen kan finnas.
Tolvtonsmusik har aldrig heller varit enkelt för en enkel själ som även höll på att ledas ihjäl på 60- och 70-talen av Jimi Hendrix och Carlos Santana. Deras evighetslåtar fick en att lämna den tjusigaste grabb på ett diskotek. Lika bra, för hade man fått ihop det med grabben hade han lirat gitarr och tvingat en att lyssna på egna versioner av de här artisternas låtar. När ens ögonlock föll igen, trots oljudet, skulle grabben ha skrikit: ”Lyssna på sticket, lyssna på sticket!”
Det sitter väl även i dag stackars ungdomar som fallit för något gulligt plyte och tvingas lyssna på sticket. Jag är inte färdig med rappen förresten.
