När döden tränger sig på gör livet detsamma. Och det kan handla om hur banala saker som helst: ska det vara ett litet foge-s här eller inte? När en dam i radion sa ”krigsföring” ropade jag tillbaka: ”krigföring, för tusan!” Och härominlägget (det där var allt lite nyskapande!) skrevs ordet ”allfarvägen” neder. Det hör väl inte till de mest frekventa glosorna, men det finns, och det heter ”allfarväg” och inte ”allfartsväg” som man ser folk skriva/säga – kanske inspirerade av ”avfartsväg”. Det senare är väl för övrigt en tautologi? ”Avfart” räcker bra.
Beträffande ”allfarvägen” så ger även SAOB, som den äldsta i https://svenska.se/tre/-gruppen, även ”allfarsväg”. Och det kan väl vara okidoki, men så är knappast ”allfartsväg”. Och knappt hann jag skriva det förrän jag ser att just SAOB, du otrogna ordbok, även föreslår ”allfartsväg” som ett alternativ. Man ger upp och lägger ner.
På min gamla arbetsplats, en tidnings korrektur, gick diskussionens vågor höga om ”chefssekreterare” kontra ”chefsekreterare” (det första är enda alternativ i SAOL), ”bordbeställning” kontra ”bordsbeställning” (såväl SAOL som SO ger enbart ordet med foge-s).
Det finns en mängd åsikter om foge-s och även min gamla skolgrammatik, senast omtalad i går, låter uppgiven och säger: ”Några regler för detta s i sammansatta ord kan inte uppställas. Rådfråga någon ordlista!”
Men det finns de som anser att det visst finns regler, Viggo Kann (professor i datalogi), t ex. Han skrev i Språktidningen under rubriken ”Visst gör ett s skillnad”. Artikeln är från 2011 och här kommer ett påstående från undertecknad: De flesta intressanta texter i dylika ämnen har vanligen minst ett decennium på nacken. Undra gärna varför.
