Ibland tänker jag på Calle Jularbo och Andrew Walter. Eller, rättare sagt, jag tänker på vad min far sa om dem. Han var rätt förtjust i dragspel men hade åsikter om spelstilen – den skulle vara sparsmakad (han använde inte just det ordet) och stilren. En av dessa dragspelare var alltför förtjust i dekorativa trudeluttkrumelurer, tyckte pappa. Jag har glömt vem av dem som spelade så, men resonemanget går att använda i språksammanhang.
För det är många som använder dekorationselement till överdrift. Dock passar det inte att kalla dem trudelutter, de har mer av spunnet socker över sig: mycket luft och rätt så onyttiga.
Så här sa en minister: ”Vi ska tillförse dem med material”. Kom igen, ministern, ”tillförse”? Sen när räckte inte ”förse med”?
Och så höjdarbankgubben som talade om den problematiska utvecklingen: ”Hastigheten av hur det här spelar ut är väldigt hög”. Bankgubben skulle nog anse mig fantasilös om jag sa: ”Hastigheten i det som sker nu är väldigt hög”. Eller ännu simplare: "Den här utvecklingen går väldigt fort”.
Ja, och så var det en psykolog som talade om ”dem som är i ensamhet”. Här skulle jag också vara som den mindre trudeluttande dragspelaren och prata om dem ”som är ensamma”.
Det är som ett tvång, tycks det, att låta bli att välja det enklaste uttrycket. Folk säger ju också hellre ”vara i chock” än ”vara chockad”. Men det är klart, engelskspråkiga säger ”in shock” och det styr ju slaviskt svenskar (hehe, det blev kul). Tyvärr påminns jag även om dem som ”är i en mörk period” eller, värre, ”på en mörk plats”. De menar inte källaren utan att de ”haft det svårt”. Ska det vara så himla – just det – svårt att säga det klart och tydligt?
