Tillbakablicken, var det. Det där med ”längs” och ”längst” blev lite störande så jag försökte utröna något mer. Vid de flesta såna här tillfällen brukar* ju ”språkvård” och ”akademi” hävda brukarnas* användning. Det är ett slött förhållningssätt, anser dem av oss som ropar efter fler regler i språket. Eller åtminstone att man använder de gamla beprövade.
I sökandet längs nätets allfarvägar stötte jag så på en annan typ som intresserat sig för saken. Och det kan ju finnas läsare här, tänkte jag, som brinner av en önskan att veta mer om de två nästan likalydande orden. Här en hänvisning: ”En amatörlingvists bekännelser” och inlägget ”Längst vägen”. Det har ett decennium på nacken, men innehållet kan näppeligen mögla.
* och * I den mån jag orkar, gitter och vill, brukar (sic!) jag tänka mig för när två ord som ser likadana ut förekommer nära varann. Ibland, som nu, gör jag tvärtom: det är väl rätt kul, egentligen? (Större delen av världen orkar inte ens gäspa åt såna här tankar!)
