En ryggåkomma tvang (det är inte längre många som använder stark böjning av de verb som kan ha sådan, det får vi återkomma till) mig att hitta något sätt att hasa fram på när jag var utomlands. Platsen var Berlin, lösningen hette gåstavar. Fast det gjorde de inte där, de skojiga tyskarna envisades med att kalla dem Stöcke. Med all säkerhet är det samma stock som vårt stock, men innebörden, tolkningen, hur tjocka stockar resp stavar är, har tydligen jazzat runt en smula i språkhistorien. Det här ska handla om några av alla – på
ett eller annat sätt – vandrande pinnar.
Vid inventering av det egna förrådet av långa rundartade (hm, det lät konstigt, men jag vill skilja dem från plankor och lister, m m ) träpinnar utan blad, d v s icke-levande, kom jag fram till följande: pinne, stav, käpp, stock, sticka. Läsaren kan fylla på vedtraven! Vad gäller levande exempel kom jag bara på stam, gren, kvist.
På engelska heter motsvarigheterna till de förstnämnda bland annat: stick, staff, cane. log, splinter. De levande är trunk, branch, twig. En mindre twig heter även sprig och så där håller det för övrigt på för en mängd ord! Det kan vara svårt att enas om huruvida en liten kvistjäkel är en twig eller sprig!
På tyska är motsvarigheterna Stöckchen (bland många andra), Stab, Stock, Stock (!), Splitter. Och de som ännu växer heter Stamm, Ast och Zweig.
Om jorden har mellan 3 000 och 6 000 språk (som jag läst nånstans) kan man föreställa sig hur många ord för olika pinnar och grenar det blir.
Och annat.
Förmodligen upprepar jag mig nu, men jag anser denna språkrikedom vara av samma vikt som växters och djurs artrikedom. Att försöka bevara så stor del som möjligt av jordens språk är ett miljöarbete.
Jag tycker även att engelska är ett vackert språk som mister en del av sin skönhet när det får spela rollen av botox i svenska och övriga språk.
