Inga prepositioner eller verb i dag.
Man kan tycka vad man vill om ett osorterat nyhetsflöde, men för den som minns det utseende och innehåll medier hade före internet så hjälps det inte: man mår illa av den blandning som strömmar över oss. Tja, så ser livet ut, hävdar många, men brutaliteten känns ännu ovan för en del av oss. Pratmedier (och även skrivna, för den delen) avtvingar människor ett svar på frågor som ”hur känns det” och ”vad tänker du om det som hänt” när det är katastrofer och tragedier som ”hänt”.
Om och om i varje enskilt program hör man trivialiteter (jag skyller inte på någon enskild!) klämmas och manglas ut ur folk.
Och på nätet har tragiken och komiken blivit grannar och man önskar sig redigerare och redaktörer med makt att skapa ordning i eländet, man önskar ett tonfall som inte skär sig mot människors okommenterbara sorg.
Om och om i varje enskilt program hör man trivialiteter (jag skyller inte på någon enskild!) klämmas och manglas ut ur folk.
Och på nätet har tragiken och komiken blivit grannar och man önskar sig redigerare och redaktörer med makt att skapa ordning i eländet, man önskar ett tonfall som inte skär sig mot människors okommenterbara sorg.
En artist twittrar medkänsla ”from the bottom of my heart” som inte heter ”från botten av mitt hjärta" när det översätts till svenska utan ”ur/från djupet av mitt hjärta”. Att be om en sådan respekt är en bortblåst bön.
Följande rubriker kan ligga bredvid nyheter om mördade ungdomar:
”Helt näck i nytt program”
och
”Stjärnan nästan naken på scenen”
Det var inte samma person som uppträdde utan kläder, det handlade om två olika. För den som undrar.
Jag längtar till tiden när det fanns en gradering i nyhetsrapporteringen och människors tankar och själar inte maldes ner till skit.
