Det VAR under eftermiddagen som mannen hittades.
Jag HETER Sven Bengtsson.
Nu ÄR detta program slut.
Femtio personer HAR kunnat räddas.
Det ÄR kallt.
Nu är jag ute på lite halvhal is, icke-insatt i prosodi som jag är, men var snäll och uttala meningarna ovan högt och betona de versala verben så hör ni vad jag är ute efter.
Det låter lite konstigt, eller hur?
Som vanligt har jag tagit exemplen från radio och tv. De har alla yttrats av utbildade journalister – eller åtminstone folk som jobbar som sådana.
Själv fortsätter jag på den hala isen (⛸⛸): är det inte så att med detta uttal försvinner den typiskt svenska ”melodi” (skapad av vad som kallas akut accent, en stötesten som heter duga för dem som vill lära sig svenska) som får utlänningar att säga att vi sjunger när vi talar?
Vissa dialekter har ganska lite av den accenten, men den är i alla fall något jag inte vill ska offras på Det Modernas Altare. Det VORE tråkigt.
Jag är förstås inte ensam. Någon som beskriver sig som ”gammal skådespelare” skriver i ett språkforum och säger sig ”oroad över att den svenska språkmelodin är på väg att försvinna. Den ersätts av ett slags “staccato”-svenska där betoningarna har förskjutits på ibland rent absurt sätt. Tyvärr är det inte möjligt att i skrift klargöra vad som avses; det måste höras. Nu har det kommit in även bland reportrarna i ’Kulturnytt’ och det markerar att loppet mer eller mindre är kört – utbredningen är oåterkallelig. ”
Jag är lika sorgsen som den gamla skådisen. Det ironiska är att den generation som pratar den nya staccatosvenskan skrattar åt gammal radio- och tv-svenska.
Den låter ju ungefär lika kul, men det är omöjligt att berätta för dem som använder den.
