Förblindad av felriktade feministiska (feministiskt felriktade?) tankar satt sbråkmakaren och harmades under 70-talet. Det fanns ännu kvar föraktade ord som lärarinna, konstnärinna och andra –innor. Ändelsen -inna beskrev en kvinna i ett yrke hon hade av egen kraft. Däremot var en doktorinna gift med en doktor och en professorska gift (tänk att "gift" heter samma som "gift", förresten) med en professor.
Själv har jag inte störts av ändelserna på de personer som varit skådespelerskor, sångerskor och lärarinnor. De har ju bara varit kvinnliga utövare av ett yrke!
Det är egentligen fånigt att tvinga fram –are-formen, som – om man nu inte är felunderrättad – är en manlig form från början.
Likaså ilsknade jag och mina åsiktsfränder till av det könsneutrala ”man” och hittade på alla möjliga sätt att undvika det. Själv är jag numera ofta betjänt av detta ”man” som har samma grundbetydelse som engelskans ”man”. Den engelsk-svenska ordbok jag hållit mig i (med) under alla år sätter för ordet "man" betydelsen ”människa” under punkt 1, ”man" i betydelsen person av manligt kön under punkt 2.
Att använda ”en” på det modernt korrekta sättet (i subjektsform) är konstigt och får en (här är det objektsform och därmed en annan femma) att undra över den underligt halvdana dialekt talaren har. Däremot och för guds skull inte sagt att jag skulle ha något emot dialekter. Min egen går inte av för hackor och råkar då och då ut för kommentarer.
Det känns i alla fall bra att vara en sbråkmakare och inte en sbråkmakerska. Eller mja, det kvittar, vid närmare eftertanke.
Det gäller att se skogen och inte bara träden.
