Det behövs bara en resa till några andra länder för att kunna konstatera att det inte bara är här i landet som man ger fanken i hur man talar. Nu vore det dumt att påstå att jag är så pass språkkunnig att jag uppfattar andra länders alla motsvarigheter till vad som klagas på i denna bleugge (se där stavade jag blogg på franska!). Nej, men man får hålla sig med pålitliga sagesmän.
Först en italienare med språkligt arbetsliv bakom sig. Förutom att vissa fasta uttryck blandas ihop så att de faktiskt (”de facto”, för den yngre och/eller smartare läsaren) blir fel, berättar italienaren om andra märkligheter. Av feminina och maskulina pronomen som står i dativ väljs enbart det maskulina. För den som inte är det minsta grammatiskt lagd: det är som att säga ”honom” även när det ska vara ”henne”. Lattjolajban. (Inom parentes kan nämnas att italienska "laccio" som uttalas "lattjo" betyder skosnöre. Sånt skrattar sbråkmakaren åt)
Tyskan i sin tur är rejält på fallrepet, eller hur man nu väljer att se på saken. En tysk språkprofessor skriver om hur språket uppvisar en mycket tydlig förenkling (vad förenkling egentligen innebär ska tas upp i ett senare inlägg (utbrott)). Oj, då, ibland känns två parenteser – eller fler – i samma mening nödvändiga. Rätt osnyggt.
Numera blandas i tyskan ackusativ, dativ och genitiv – nej, den senare är på väg att försvinna och ersättas av prepositionskonstruktioner (lite som i engelskan). Jag tänker på vilken glädje vi skulle hälsat detta med under tysktimmar på 60-talet (det gäller säkert skolelever även före och efter detta årtionde). Rabbla an, auf, hinter, in och durch och mitnachseitvonzu är man ändå tvungen till, man måste ju veta om man står vid, på, bakom eller framför en stol, men vi hade sluppit gå runt och stamma i Berlin och snabbt i tanken bläddra igenom alla kasuskastruller (som jag minns fanns det nåt kastrullknep till böjningsmönster, men jag kan ha drömt det).
Kongruensen går åt skogen och ordföljden börjar bli som engelskans. Tyskarna är som svenskarna (och antagligen resten av världens nationaliteter): ett gäng sitter och ropar ”förfall” (fast på tyska), ett annat förklarar för förfallsdumskallarna att ”språk ändras, förstår ni. Över tid.”
Nu ska inte läsaren tröttas mer. Det kommer dock att finnas anledning att återgå till tyskans metamorfos. Och apropå vad italienaren sa om de uttryck som blir fel så citerar tysken något en kollega sagt: ”Dagens systematiska språkfel kommer med stor sannolikhet att bli morgondagens regler.”
Först en italienare med språkligt arbetsliv bakom sig. Förutom att vissa fasta uttryck blandas ihop så att de faktiskt (”de facto”, för den yngre och/eller smartare läsaren) blir fel, berättar italienaren om andra märkligheter. Av feminina och maskulina pronomen som står i dativ väljs enbart det maskulina. För den som inte är det minsta grammatiskt lagd: det är som att säga ”honom” även när det ska vara ”henne”. Lattjolajban. (Inom parentes kan nämnas att italienska "laccio" som uttalas "lattjo" betyder skosnöre. Sånt skrattar sbråkmakaren åt)
Tyskan i sin tur är rejält på fallrepet, eller hur man nu väljer att se på saken. En tysk språkprofessor skriver om hur språket uppvisar en mycket tydlig förenkling (vad förenkling egentligen innebär ska tas upp i ett senare inlägg (utbrott)). Oj, då, ibland känns två parenteser – eller fler – i samma mening nödvändiga. Rätt osnyggt.
Numera blandas i tyskan ackusativ, dativ och genitiv – nej, den senare är på väg att försvinna och ersättas av prepositionskonstruktioner (lite som i engelskan). Jag tänker på vilken glädje vi skulle hälsat detta med under tysktimmar på 60-talet (det gäller säkert skolelever även före och efter detta årtionde). Rabbla an, auf, hinter, in och durch och mitnachseitvonzu är man ändå tvungen till, man måste ju veta om man står vid, på, bakom eller framför en stol, men vi hade sluppit gå runt och stamma i Berlin och snabbt i tanken bläddra igenom alla kasuskastruller (som jag minns fanns det nåt kastrullknep till böjningsmönster, men jag kan ha drömt det).
Kongruensen går åt skogen och ordföljden börjar bli som engelskans. Tyskarna är som svenskarna (och antagligen resten av världens nationaliteter): ett gäng sitter och ropar ”förfall” (fast på tyska), ett annat förklarar för förfallsdumskallarna att ”språk ändras, förstår ni. Över tid.”
Nu ska inte läsaren tröttas mer. Det kommer dock att finnas anledning att återgå till tyskans metamorfos. Och apropå vad italienaren sa om de uttryck som blir fel så citerar tysken något en kollega sagt: ”Dagens systematiska språkfel kommer med stor sannolikhet att bli morgondagens regler.”
