Språket i min barn- och ungdom (och långt före det...) var mer enhetligt än dagens, vi lärde oss likartade grejer – i likartade skolor, dessutom. Nu är det mer av High Chaparral, som en gammal kollega brukade säga (och som man kunde förstå innebörden av till för ca 30 år sen).
Språkraset inte går att stoppa. " 😢", som nutidsmänniskan skulle uttrycka saken. Men (hur många gånger måste det upprepas?): jag är ingen språkpolis! Jag är bara en dito väktare och ett dito vittne även om uppdraget - bloggen - inte är en superclever (jädrar) syssla.
Det är som att slåss mot namnkunnigare väderkvarnar (vad menar jag egentligen?), bland dem en språkprofessor som anser att engelskans påverkan på svenskan försiggår på språkets yta. Ordförrådet påverkas, anser professorn, men inte grammatiken.
Det vore bra underligt om inte grammatiken påverkades rejält efterhand av de många – och långa – fraser som knips direkt ur engelskan och kastas in på ett rätt så tydligt icke-svenskt sätt.
Formuleringar som "hon tar inte nej för ett svar” arbetar sig in, tro mig! (”Han godtar/accepterar inte ett nej/nekande svar”, sa vi förr, eller nåt annat, kanske.) Över huvud taget är detta ”för”-ande vanligt: ”Han gick ut för en kaffe”. Själv går jag ut "för att köpa/dricka en kopp kaffe”.
Bland exempel vi glömt att vi haft svenska motsvarigheter till finns: ”Köp två och få tre”. Det har hetat ”Köp två så får du tre” - eller snarare har konstruktionen ”... så får du en på köpet" använts).
 |
| Inte med sanningen överensstämmande |
Att se allt det här som vanlig språkförändring eller något berikande – hm, hm, hm. Det är knappast vinst varje gång engelskan letar sig in.
