När man hör någon – sammanhanget kan vara vilket som helst – brista ut i en mening som: ”Det är så mycket kärlek!” vill man fråga: ”VAD är det som är så mycket kärlek? Den här konserten? Den här manifestationen? Vad pratar du om? Vaddå DET ÄR så mycket kärlek? Är du inte klok?"
Detta beteende som får ord att urvattnas till ett intet, berövas varje uns av innehåll – fy!
Såg denna tidningsrubrik häromdagen: ”Sa att han älskar det i Österköping”. (Stadens namn är fingerat, är bäst att tillägga) Man undrar. Det?
Ta också det otäckt frekventa: "Jag bara älskar det". Vaddå "bara" när man menar "jag älskar verkligen gelégodis, volleyboll" eller vad nu DET är, eller kanske snarare "jag gillar gelégodis/volleyboll jättemycket", som ligger närmare vad man menar. "Älskar" är väl att ta i. Vi har "bara älskat" det ena och det andra så länge amerikansk engelska just has loved things i sina filmer och serier och låttexter..
Sak samma med ”jag kan inte ta in det här”. ”Ta in”? Eller ännu värre, ”processa”.
På radion sa en person (som jag annars anser vara en prima talare och författare) till en annan som hade bråttom med något, vad det nu var: ”Du bara kan inte vänta!”
Det har länge gått bra att säga ”du kan tydligen inte ge dig till tåls, det kan visst inte gå snabbt nog” eller andra personliga varianter som modersmålet kan få till. Men "you just can't wait" sitter som en smäck.
Jag misstänker på skapligt goda och sorgliga grunder att dessa meningar är tagna från ett annat (nyss nämnt) språk och stoppade rakt in i svenskan. Då låter det underligt, det blir mer idiotiskt och mindre idiomatiskt.
Å andra sidan: i ett längre perspektiv är det nog en övergående fas det här att svenska språket består av en uppsättning färdiga fraser som lånats in
Kanske, tänker jag – och tankarna blir till långa tidskikare som tittar århundraden framåt – kanske kommer alla språk att stötas, blötas och brytas mot varann tills vi en vacker dag talar samma språk –från Rio och Shanghai och till Bali och Hawaii.
Eller så blir det som med sandslott eller bibelns Babels torn och det och sånt.
Jag misstänker på skapligt goda och sorgliga grunder att dessa meningar är tagna från ett annat (nyss nämnt) språk och stoppade rakt in i svenskan. Då låter det underligt, det blir mer idiotiskt och mindre idiomatiskt.
Å andra sidan: i ett längre perspektiv är det nog en övergående fas det här att svenska språket består av en uppsättning färdiga fraser som lånats in
Kanske, tänker jag – och tankarna blir till långa tidskikare som tittar århundraden framåt – kanske kommer alla språk att stötas, blötas och brytas mot varann tills vi en vacker dag talar samma språk –från Rio och Shanghai och till Bali och Hawaii.
Eller så blir det som med sandslott eller bibelns Babels torn och det och sånt.
