Ibland försöker jag föreställa mig hur jag hade reagerat på 50-,60- eller 70-talen (kanske även en bit in på 80-talet) om jag då i en tidskikare sett och hört sådant som nyss hände. Jag ringde en kompis som svarade det i dag lättförstådda: ”Du, jag sitter i den andra telefonen. Kan jag ringa upp dig sen?”
Jodå, ”sitta i telefon”, har man sagt länge och det har alltid varit roligt eftersom telefoner är så små och därför svåra att sitta i. Men ”sitta i den andra telefonen”? Även för länge sen visste man förstås att folk som bodde i stora hem - våningar, herrgårdar eller slott hade fler telefonapparater - men en kompis på min gata hade absolut inte en andratelefon att ”sitta i”.
Och även om det blivit vår vardag måste jag fortfarande hindra ett skratt när folk bredvid mig tar upp mobilen och säger sin position efter hälsningshejet (ja, det beror
på att personen i andra änden med nästan hundraprocentig
säkerhet frågar: "Var är du?") Jag hör alltså: ”På tåget/Drottninggatan/toppen av Kebnekaise” (det senare mer sällan, men det finns).
Det här skänker förstås sbråkmakaren en mycket underhållande tillvaro,
Men det sitter ett gäng 9-, 13- 16- och 21-åringar (m fl) därinne bland hjärnans tidigaste årsringar. De skrattar och tar sig för pannan: ”Såna jädrans tider, såna jädrans seder!”
 |
| 16-åringen måste skratta |
ungdomen som bara känner till vår tid måste ha mer avancerad
underhållning, som bekant.
Men det sitter ett gäng 9-, 13- 16- och 21-åringar (m fl) därinne bland hjärnans tidigaste årsringar. De skrattar och tar sig för pannan: ”Såna jädrans tider, såna jädrans seder!”
