Hade då något lattjolajbans evenemang eller en dito annons hamnat bredvid en hemsk nyhet, gick vi till ombrytaren som fixade en annan placering. Tragik och komik skulle inte krocka – det gällde även andra typer av text- och/eller bildkollisioner som inte ansågs lämpliga.
En nutida läsare kan säkert få för sig att detta innebar nån slags censur, medan det som numera förmedlas genom ny digital teknik anses vara allas egendom, punkt slut. Tekniken är Gud och alla har rätt till allt som färdas genom denna gudom. Förr fanns en mängd regler för vad som publicerades och hur, en del hade med smak och anständighet att göra. Den hanteringen anses löjlig, men samtidigt växer intresset för Magdalena-Ribbing-regler: Vilket glas ska man dricka vad ur, hur beter man sig när man är hembjuden till chefen?
Dagens människa är en ängslig regelryttare, besatt av att "göra rätt", men hon är samtidigt med på att vilken skit som helst flödar genom medierna.
På en tidnings nätsida fann jag – båda lika stort uppslagna: ”Hajattacken mot porrstjärnan anklagas för att vara en bluff” och ”Tragedin: Gravida hustrun plötsligt död”.
Förutom språkets lite hej-kom-och-hjälp (försök anklaga en hajattack för något) så måste den här typen av ständiga och väsensskilda känslokrockar göra våld på våra arma hjärnor. De flesta är säkra på sin egen sållningsförmåga, men jag tror att det förstör den empati som det annars snackas så förbannat om.
🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈 (organiserad hajattack)
Mitt bland otäcka och sorgliga nyheter bombas man med sådant som: ”Hon slogs blodig av en skylt” och ”Halshuggen låg under torget”. Den första gällde en kvinna som slog sig på en felsittande skylt och den andra handlade om vad som hittats vid en arkeologisk utgrävning.
Jag vill påstå att rubriksättning var mer grannlaga förr i världen, sånt som mina exempel ovan fanns inte. Urvalsmetoderna för vad som var en nyhet och hur den hanterades var annorlunda. Det flesta av oss hade ännu rätt ofläckade själar.
Jag ville bara påminna om vad vi tvingas vänja oss vid.
Och så skiter jag i att avrättningar var ett folknöje på medeltiden eller andra perioder i människans historia. I min ungdom och enfald trodde jag att mänskligt växande bl a gick ut på att jaga bort den inre hyenan.
Mitt bland otäcka och sorgliga nyheter bombas man med sådant som: ”Hon slogs blodig av en skylt” och ”Halshuggen låg under torget”. Den första gällde en kvinna som slog sig på en felsittande skylt och den andra handlade om vad som hittats vid en arkeologisk utgrävning.
Jag vill påstå att rubriksättning var mer grannlaga förr i världen, sånt som mina exempel ovan fanns inte. Urvalsmetoderna för vad som var en nyhet och hur den hanterades var annorlunda. Det flesta av oss hade ännu rätt ofläckade själar.
Jag ville bara påminna om vad vi tvingas vänja oss vid.
Och så skiter jag i att avrättningar var ett folknöje på medeltiden eller andra perioder i människans historia. I min ungdom och enfald trodde jag att mänskligt växande bl a gick ut på att jaga bort den inre hyenan.
