Upp har kommit för att stanna, om det ändå ville stanna upp!

Visserligen skrev jag häromdagen att det inte är nån idé längre (ens för undertecknad och då börjar världen nynna på sin svanesång…) att reta sig på upp-et i de mer än övertydliga ”öppna upp” som skräpar ner språket. För många har redan bestämt sig för att det gamla hederliga verbet öppna som betytt öppna nu bör följas av ett upp.

Fast börjar jag tänka på det blir jag lika förb-d som för två-tre decennier sen när det kom. ”Jag ska öppna upp fönstren härinne”, kunde någon plötsligt säga. I Sverige har vi haft ett påhängt upp som betytt något ihop med verbet ifråga: sätta upp värmen, ställa upp dörren – drösvis med betydelsebärande upp har vi. Men öppna fönstret räcker gott och väl för det man vanligen gör med fönster. Vill man nu öppna dem så ini h-e mycket kan man öppna dem ”på vid gavel”. Men vad tror ni folk säger då (jag har googlat)? Jo: ”öppna upp på vid gavel”.

Ta och putsa upp dem när de redan är uppöppnade vetja! (Så låter en uppvredgad).

Men som alla vet äger man ej snille för det man är galen, så jag vänder mig mot de mångkunnigare. Catharina Grünbaum, känd språkvårdare, svarade för ca ett decennium sedan (i en språkspalt i DN), på en fråga om de många upp-en. Och om just ”öppna upp” skrev hon något man måste acceptera trots allt:

Om man öppnar ett hus mot dess trädgård innebär det närmast att man låser upp eller ställer upp dörren mot trädgården.

Öppnar man upp det mot trädgården skapar man kontakt mellan rummen och naturen utanför, till exempel genom glasade dörrar och stora fönster.

Saken, för att inte säga haken, är bara den att när folk säger ”öppna upp” är det i såna sammanhang som undertecknad fick raptus av i detta inläggs inledning.