Det kan inte ha undgått någon att sbråkmakaren funderat över hur man ska kommunicera när språket krymper, blir fattigare på riktiga ord men desto rikare på klyschor och färdiga fraser på ett slags halvspråk. Tänk om de där språkvetarna som pekar bakåt på landskapslagar (se gårdagens text) har en poäng!
Som ett brev på posten (oj, det där börjar bli lika felaktigt som att säga att något går som tåget) sändes nyligen ett radioprogram där reportern undrade om vi behöver ett nytt språk för att beskriva en snabbt förändrad värld: "Hur beskriver mänskligheten nåt den aldrig upplevt tidigare?" Konstig fråga, man använder väl bara det språk man har (kvar).
Det festliga i kråksången var att programmet bl a handlade om en filmregissör som håller på med en film om Karin Boye och under arbetet blivit fascinerad av författarens språk. Förutom det förvånades regissören av det profetiska verket Kallocain, som, likt en del andra framtidsromaner från ungefär samma tid, föregrep vissa "moderna" företeelser.
Intressant, eftersom få nutidsmänniskor verkar se en koppling mellan gamla framtidsromaner och den konstiga existens som människan gjort till sin boning.
”Hur ska man beskriva en ny tid,måste man skapa ett nytt för att beskriva ny erfarenhet? Regissören sa det inte explicit, men antydde i sina svar att frågan nog slår in öppna dörrar. Och glädjande nog antydde hon likaså ett överskuggande problem med hur man använder språket i dag genom att tala om den ”överanvändning av ord som skapar övertydlighet”. En av de skarpare formuleringarna man hört i modern tid. Hon försöker visserligen hitta ord som beskriver dagens samhälle och då är "et är logiskt att man går tillbaka” och försöka nå nå det universella och allmängiltiga med ett tidlöst språk.
När hon sa sig inkorporera Karin Boyes ord, att det gäller att gå till en annan tid för att ett hitta språk som kan beskriva vår tid, ja då tänkte jag bara YES! WOW! OMG!
