I dag till en verkligt intressant och rafflande fråga: Vad är det man gör med taffeln egentligen?
Vi var en grupp pensionärer som åt lunch tillsammans när en skojpropp sa: ”Nej, hörrni, nu tror jag att jag tar och bryter taffeln”. Alla kände till uttrycket som är ett gammaldags sätt att avbryta en middag (en formell dito) på.
Men J, en mångkunnig person, invände och ställde den omskakande frågan: ”Bryter man verkligen taffeln, häver man den inte?” Sällskapet blev brytt, här dök plötsligt en överkurs i vett och etikett upp.
Så undertecknad hem för att kasta sig över nätet. Men som bekant får man aldrig entydiga svar på alla frågor man har. Magdalena Ribbing skrev visserligen i en av sina spalter:
Gästerna stannar i den gemenskap som måltiden utgör till dess att värdpersonen markerar att det är dags att häva eller bryta taffeln
Frågan blir som så ofta inte helt besvarad, men en annan etikettdoktor (som han själv kallar sig) har enligt egen utsago letat i äldre litteratur och funnit att det är värdinnan/värden som bryter en taffel, medan den hävs om en av gästerna tar initiativet och reser sig upp.
Nu var ingen i lunchsällskapet vare sig gäst eller värd, så skojproppen gjorde inget annat än var den som först bröt upp.
PS Taffel är ett gammalt ord för bord och häva betyder bl a "resa sig".
