De två senaste inläggen har handlat om sådant som (bland mycket annat) ger ett språk dess individuella utseende: de fasta fraserna, också kallade kollokationer. Även idiomatiska uttryck, liknelser m m hör till dessa och, som Östberg skriver i sin text, ”den som behärskar ett stort antal fasta fraser har nått långt i sina språkstudier”. Han tillägger också att man kan ett ord först när man känner till dess ”kollokationella profil”.
I ens modersmål känner man ofta till en hel del sådant utan att behöva kunna stava till kollokation. Vi tar exemplet strå. Förutom ordet i sig kommer man att tänka på uttryck som ”dra sitt strå till stacken, dra det kortaste/längsta strået, inte lägga två strån i kors” m m och kanske även ”gripa efter ett halmstrå”
Att kunna sådana fasta fraser på främmande språk är ingen smal sak (som förmodligen inte heter ”thin thing” på engelska), men nu ser det ut som om det även börjat bli svårt för inhemska svenskar med den sortens konstruktioner.
Och kör i vind (”drive in the wind”?), det går att förstå, vem blandar inte av misstag (eller på skoj) ihop gamla uttryck? Ett exempel det skojas med t o m lite väl ofta är ”missförstå mig rätt” (”förstå mig rätt”).
Det är bara det att nu blandas de svenska fraserna med engelska som i vissa fall betyder något helt annat. Då ryker inte enbart det ena språkets särprägel utan bägges!
”Vi drar det sista strået till stacken” blir inte rätt fast den som säger så vill tro det. Antagligen far personen efter det engelska fasta uttryck som heter ”the last straw”. Detta betyder dock på svenska att ”måttet är rågat” eller ”det var droppen” (som kom bägaren att rinna över).
De glada laxar som tror att datoröversättningar ska klara biffen kan skatta sig lyckliga för sin tro. Eller som Google Translate säger på engelska: The happy salmon who think that computer translations should do the steak can be happy for their faith.
PS Det jag citerat både vilt och glatt ur är https://www.sprakbruk.fi/-/fasta-fraser-i-svenskan
