Det finns mycket att säga om språket. Flyttar man sig en liten bit från de uppenbara stavnings-, grammatik- och betydelseproblemen kan man också rasa ner i en brutalisering som mängden medier är orsaken till (får man anta.)
Man kan även kalla denna brutalisering fördumning och förenkling. Jag tror att många, oavsett bildning och utbildning, retar sig på att bli idiotförklarade av medier. Journalisterna sitter, det måste sägas, också i en rävsax som gör att de tvingas utföra sådant som deras utbildning borde varnat dem för.
Men nu ser inte världen ut som för några decennier sedan.
Jag tänker särskilt på intervjusituationer där journalister uppträder som effektiva citruspressar, varje ska droppe kramas ur!
En person som utsatts för en brottslig handling får den vanliga frågan (radio): ”Hur känner du dig?” Personen svarar: ”Jaaa, uppgiven.” Journalisten: ”Uppgiven hur då?”
Och så var det händelsen nyligen när ett barn dök upp i sin förskola med en granat.
Radiojournalisten talar med förskolläraren: ”Vad tänker du om att ett barn kan hitta en granat och ta med till förskolan?” Läraren svarar: ”Ja, det är bekymmersamt”. Minns jag rätt så fortsatte diskussionen vidare om vad man kan tänka och känna i en sådan situation.
Inte för att jag vet hur det är med läsaren av dessa rader, men for the record, som de säger på tv: Undertecknad tycker inte att det känns bra att ett barn, eller vem som helst, kan hitta en granat och ta med någonstans över huvud taget.
