Den här bloggen är lika tjatig som en gammal moster eller farsa. Ständigt säger den saker man redan hört. Men om man reagerar så som läsare, hur tror ni då att det är att skriva den?
Och i dag är en påminnelse- och botgöringsdag. Påminnelsen handlar om vad denna sig upprepande sbråkmakare är ute efter. Det är absolut inte att påstå att folk i allmänhet talar och skriver som knickedicker (undertecknad hör till dem). Nej, här i bloggen registreras tendenser, framför allt språkliga, d v s dem jag själv lägger märke till med mitt eget modersmål som grund. Vilket språk fick vi lära oss i skolan och av det omgivande samhället vid mitten av förra århundradet och varför är det bara delvis gångbart i dag?
Jo, det är klart jag vet varför, men min uppgift är att bråka om detta, inte bara sitta och skriva skojiga ord som ”knickedick” (gångbar slang förr, betyder ”knäpp person” – men det hörs väl nästan?). Mitt språkvittnesmål är programförklaringen och det är den jag drar om och om igen (som pappan med lumparminnena).
Botgöringen då? Jo, det hände nyss något genant. Jag skulle kolla en sak jag skrev i bloggens barndom, 2017. Då står där svart på vitt ett fel av ett slag som förföljer mig, ja det upprepar sig på ett nästan spöklikt sätt: När jag bestämt hävdar eller propagerar för något skriver jag – eller säger – det motsatta. Andemeningen går alltså inte bara förlorad utan blir den tvärtoma (ja, det där kan man förstås inte böja så, men i upprördheten skiter jag i det).
Givetvis är detta en brasklapp inför framtida misstag, men likafullt är frågan: varför så ofta? Jag till att beklaga mig - VARFÖR SKER DETTA OM OCH OM IGEN?- inför en närstående som sa det enkla och sanna: ”Tja, det är väl bara för att du är en vimsig gammal kärring!”
I morgon blir det mer om gamla kärringar, lita på det.
