Till för några decennier sedan, på den gamla onda tiden, fanns hos public service en policy som gällde de anställdas sätt att tala. Hur man bedömde lämplighet vete fanken, men jag minns att ett mycket vårdat språk strömmade ur radio och tv.
Mina egna favoriter är än i dag journalister/programledare med naturligt flyt i sitt språk och talar tydligt samt inte låter det minsta tillgjorda eller affekterade.
Hur ser public service på sånt här nu för tiden? Jo, där finns mycket för en sbråkmakare att veva på om! På svt.se:s hemsida beskrivs den språkvård (själv vill jag säga "språkvård") som omfattar SR, SVT och UR och där ställs bl a en sådan fråga man säkert får från allmänheten: ”Får medarbetare prata dialekt eller ha brytning?” Här är svaret:
Tal på dialekt eller bruten svenska är en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige och både medarbetare och medverkande har rätt till sitt eget språk. Om dialekten eller brytningen någon gång går ut över begripligheten är det medarbetarens uppgift att förklara det som kan vara oklart för tittaren.
Har du sett ett program där du tycker att tillgängligheten påverkades av medarbetarnas tal? Maila oss gärna /…/ så tar vi synpunkten vidare.
Det är nog inte djärvt att misstänka att länder i vår relativa närhet inte resonerar likadant. Och f ö: är inte uttalandet märkligt motsägelsefull? Mer om saken i morgon.
