När en går fel fast en mener så väl och gör så gott en kan

Det fortsätter att vara knepigt med de (unga) entusiaster som skriver ”en” istället för ”man”. Antagligen för att undvika det ”man” som används för båda könen, även om resonemanget inte håller språkhistoriskt. ”Man” ska ursprungligen ha betytt ”människa” eller ”person”. Att lägga dagens förhärskande teorier på urgammalt språk blir inte alltid bra. Förresten har ordet ”människa” feminint genus, människan-hon, och då får man väl gå till botten med det också?

För att se vilka träffar detta "en" ger på Google söker jag på en egenpåhittad fras: ”Men en kan inte”. Då händer det som äldre vet: det blir en hel del träffar från dem som programmatiskt använder ”en” i subjektsform. Egentligen är ”en” objektsform till subjektet ”man”, som här i exemplet ur min skolgrammatik: ”Man blir ledsen när människor hånar en”. Används ”en” i subjektsform ser det dialektalt och/eller väldigt gammalmodigt ut.

Förutom de många resultaten från vår egen tid finns ett antal ur äldre litteratur: ”Men en kan inte gå ensam”, ur roman 1957, vidare exempel ur böcker 1943, 1930 och 1921, ”men en kan inte tro allt en hör”. 

Det sista citatet är hämtat ur Pål Värning, en skärgårdsynglings äventyr, skriven av Emilie Flygare-Carlén 1921, och som jag tydligen köpt för två kronor någon gång. Den är ännu oläst.

Så här intressant blandas alltså en-användandet: antingen är Google-träffen skriven av en ung och ”könsspråkligt medveten” människa, eller så ingår den i en minst 60-70 år gammal mening ur en bok.

Det blir så att vi äldre ler och tänker på ett mycket föråldrat språk eller skojiga revytexter.