Här ett par enkla frågor för att beskriva min förtvivlan, chock, sorg och mitt raseri: Hur kan hela landet – folket och medierna (nyheterna, t o m!) hoppa jämfota av glädje angående en musiktävling som upphörde att vara en sådan för inemot femtio år sen?
Hur kan deltagare som vimsiga Hollywoodfruar och ”Fröken Snusk” få delta? Hur kan uttagningen pågå i flera veckor? Varför känns det som om minst halva året domineras av skvaller och pladder om denna ”högtid”? Och varför domineras övrig tid av verklighetssåpor av groteskt slag? Och varför är folkets intresse så stort för dessa skojprogram som får Bolibompa att likna ”Snillen spekulerar”?
Detta ”underhållningsprogrammens” content överväger i våra dagar. Content hette förr ”innehåll”. Är det sååå många svenskar (som man fruktar) som ser ”innehåll” i det här? Epa-dunk, en genre som inte nådde hela folket förr har blivit poppis hos alla, vad det verkar. Barn gillar den stilens låtar eftersom melodier är klämmiga. På förskolor lär barnen sjunga om hembränt och supa samt frustande gladporriga händelser.
Det här är märkligt. Man skyddar barn mot att utsättas av otillbörliga närmanden (folk vågar inte lägga upp bilder på sina barn på nätet) men matar dem text- och utseendemässigt med grovt sexualiserat innehåll (”content”, ni vet).
Många av de kvinnliga artisterna brukar framträda i så lite kläder som möjligt och åla runt som porrskådisar under sjungandet. F ö ser de flesta av unga kvinnors förebilder ut som manliga önskedrömmar gjort länge, länge. Jag tänker även på det märkliga i att programledare i tv måste (?) kliva runt på stilettklackar eller sitta uppspetade dekorativt på barstolar så att tittarna inte missar skorna. All obekväm kvinnoklädsel jag och generationskamraterna trodde skulle försvinna efter 1970-talet, har alltmer tagit efter värsta Reeperbahn. Förvånande att detta ”mode” tas upp av folket. Men vem är jag att döma? Folket gör väl som folket vill? Eller hur?
