År 1759 föddes en person man kan läsa om och av utan att i förstone (som det verkar) kräkas. Han hette Thomas Thorild (född Thomas Jönsson Thorén) och sa mycket bra saker. Bl a en som vore finfin att ha som motto:
Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i livet. Att förklara hela naturen och reformera hela världen.
Det har inte gått så bra för nån av oss, inte TT, inte mig. Antagligen var vi före vår tid. Å andra sidan läser jag (ännu en gång, 40 år sen sist) Tidmaskinen av H G Wells (1895), och när dess huvudperson, tidfararen, åker framåt i tiden i sin maskin, finner han människoliknande varelser (som Thorild och jag): De kan se fina, välvårdade och välklädda ut, men fnissar för det mesta och har ett klent förstånd. Och då åkte tidfararen ändå fram till år 802 701.
Stöd eller hjälp har man inte hos många, inte ens hos generationskamraterna. De säger: Det är så här nu. Det är vi som är gamla och gammalmodiga. Vi måste anpassa oss till den här tiden.
OK, en viss anpassning känner jag av: liksom Hooja vill jag inte bli utad (se ordförklaring i gårdagens inlägg). Inte heller vill Fröken Snusk bli utad. Där upphör alla likheter. Med Hooja vet jag inte säkert, men med den frejdiga fröken känns det som om likheterna är få.
Här tas nu sats inför morgondagen. Då ska en del förbjudna och olämpliga känslor och åsikter utas. De kommer inte att sammanfalla med frökens, vår samtids eller dess smak.
