Slut på skojet. Det är nåt lattjo med infinitivmärket ”att” som många äldre, men långt från alla, saknar i texter av i dag. Men märkligt nog trycks ett ”att” dit där det inte är nödvändigt. Jag är för lat för att kolla den ”grammatiska” anledningen till eländet, ett exempel får duga, nämligen en mening som yttrades i Ekot tidigare i dag: ”Personen förbjuds från att kontakta…”.
Personligen skulle jag gärna ta bort såväl ”från” (det här nya från-andet har bloggen haft uppe då och då, det börjar tävla med upp-andet) som ”att”. Känner läsaren någon avoghet mot ”förbjuds kontakta”? Nej, tänkte väl det. Som alltid mycket sent ute finner jag ett citat från Språkrådet. Texten tas upp i P1-programmet Språket redan 2011:
Det är numera inte ovanligt att kommer konstrueras utan att. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står kommer att i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men kommer uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan att: börja, sluta, pröva m.m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.
Språkrådet har länge varit proaktivt och kämpar sällan för ett enhetligare språk. Till språkvetares ständiga försvar hör att blicka bakåt för att finna enstaka exempel som legitimerar låt-gå-mentaliteten, och citatet ovan avslutas med följande snärtiga kläm: "Företeelsen är inte heller så ny som man kan tro. Det äldsta kända exemplet är från Strindbergs novell Måste i Giftas: Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar".
Ett ”nutida” språkhistoriskt avslöjande följer imorgon.
