De grejade stavning och grammatik, även om åtminstone en av dem inte hade vad man då kallade läshuvud. Med all säkerhet drillades de och en del drabbades förstås illa av den tidens hårda tag. Man törs t ex knappt tänka på barn med skrivsvårigheter som kanske t o m fick stryk. En av mina föräldrar var vänsterhänt och det stoppades brutalt av skolan.
Det var också en omöjlighet att skriva med vänster hand eftersom handen då släpade i det bläck man använde när man skulle ”skriva rent” uppsatser, bl a. En av sbråkbloggens informanter, A (ca 40 år yngre än mina föräldrar), tvingades visserligen inte som vänsterhänt använda höger hand, men var länge sorgsen över att inte kunna skriva med ”riktigt” bläck.
Skam den som ger sig, tänkte A, började träna på att skriva med högerhanden och kunde snart köpa en (onödigt dyr) bläckpenna. Högerhandstilen – det här är intressant i sig – blev som hos väluppfostrade och dito "skolade" barn på 50- och 60-talen.
Hur det gått för skolan i stort vet vi. En stackars ung människa som av olika skäl – dels dålig undervisning, vågar jag säga – hamnat fel i tillvaron, berättade (radion, förstås) om de åtgärder hon är föremål för nu i 15–16-årsåldern och berömde sina speciallärare: ”Jag har fejlat the basic av skolgången, de hjälper med vad du prefererar”.
Det här säger något om landets ambitioner för barn och ungdomar. Ja, och den digitala ”revolutionen” för all del.
*En riktigt klämmig låt, även för icke-fotbollsentusiaster: ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”
