Det är ett nästan sant och optimistiskt sätt att se på saken, men kanske är tanken inte jättebra, den att blanda århundradens svenska hej vilt. Särskilt inte nu när dessutom engelska tränger sig på mer än nånsin. Visserligen har vi länge lånat därifrån, liksom från andra språk, men det som nu händer är något egendomligt.
Nu måste min bakgrund (jäpp, den inträffade för länge sen) på en lokaltidning åter tas upp. Journalister skrev manus som sedan ”tvättades” av en redaktör – eller flera. Sedan gick texten igenom en mängd instanser i en process som ändrades med tiden, moderniserades, kan man säga. Där deltog typografer och korrekturläsare som alla, mer eller mindre, såg över resultatet. Slutligen satte en redigerare samman tidningssidan och den kollades även som helhet.
I takt med digitaliseringen har jobbet snabbats upp. Fort ska det gå. Vilket också märks i de flesta medier. Rubriker är ofta taffliga, felaktiga eller härmar tabloidpressens braskande sensationsrop. Klick styr vanligen den framtida profileringen av produkten: ”Det här vill folk ha, då ska de få mer av samma vara”.
Redan för ett halvsekel sedan lekte några av mina kompisar med tanken på att göra en film med titeln ”Våld, sex och spänning”. Det som var ett ironiskt skämt för skitlänge sen, funkar i dagens verklighet. Och märkligt nog är det få röster som protesterar mot att vi behandlas som mindre tänkande och vetande. Jag vet att det är skillnad jämfört med förr, jag var med innan tillvaron förändrades till ett nöjesfält med snabba kickar. Och klick. (Klickar är nåt annat.)
