Har alla som lärt sig ”food-to-go” även fattat vad en go-to-rätt” är?

Tidigare brukade språkanvändning, grovt sett, ha med utbildning/bildning att göra. Numera är det svårt att avgöra om sättet att tala/skriva är en s k klassmarkör. Väldigt många med arbeten som förr sågs som lite halvflådiga, om än inte rena högstatusjobb, hade ändå en skapligt gedigen utbildning i botten. För egen del har jag velat räkna upp forskare, journalister, proffspolitiker som hörande dit. Så är det inte sedan länge.

Det är förvånande vilket språk de använder sig av, måste jag säga. En forskare sa att något (det gällde en plats) ”ligger helt off”. På svenska skulle det heta ”avsides”: Det är att missa sin chans att bli förstådd av större delen av menigheten när man talar så. Å andra sidan är jag tydligen så gammal att jag kan ha fel.

En journalist sa, apropå en fråga om denne kunde tänka sig att delta i en sport, eller vad-det-nu-gällde: ”Det hade inte varit min go-to-gren”. Som vanligt tänkte jag: ”Vafalls”? Hos Kungliga biblioteket (om den tillfälliga ordsökarversionen är tillförlitlig) hittar man ”go-to-market”, GTM, som är ”en strategi som handlar om hur ett företag tar en produkt ut på marknaden”.

Det finns även "go-to-players", vad de nu gör. Vidare läser jag hur någon ur blogg- och influerarvärlden, beskriver sin "bästa go to rätt”. Antagligen handlar det om den maträtt personen vanligen tar till när fantasin tryter. En annans ”bästa go-to kombo” visar sig vara ”jeans, snygg topp, kavaj och öppna skor”. (Är inte alla skor öppna, f ö?)

En lokaltidning skriver att ”Ellen tipsar om hennes bästa go-to-plagg”. Sen räknas kläderna upp, men jag undrar om Ellen tipsar om ”hennes” (vem det nu är) eller ”sina” plagg. Misstänker det senare eftersom det här med ”sin/sina” verkar minst lika svårt som "de, dem" och "dom".

Man måste hoppas att detta är en generationsfråga och att åtminstone de något yngre människorna talar och skriver samma språk som varann. Som äldre har man inte en chans.