Bland alla exempel finns komiskt nog ett svar från en etikettexpert angående frågan från en ”trött anställd” med en språkpolis till chef. Denne/denna kommenterar den anställdes sätt att uttrycka sig – som det verkar i en bransch som inte direkt sysslar med språk i första hand.
Experten svarar: Vi har nog alla någon gång i livet stött på en språkpolis som ser det som sin uppgift att korrigera alla som säger något fel. Det går en fin linje mellan att göra det på ett välvilligt och konstruktivt sätt – och ett som bara är drygt.
”En fin linje”, tänker jag, i min dryga språkpolisuniform, "den kommer nog farandes rätt ur engelskans a fine line”. Vi hade en gång ett uttryck för den, en hårfin gräns, sa vi. På ett översättarforum finns andra uttryck med ”balans” och ”balansgång” i sig, ibland även ”en tunn skiljelinje”. Ytterligare finns enbart ”gräns” eller ”en oklar gräns/gränsen är svår att dra”. Det är som vanligt, m a o: En massa svenska fraser och uttryck kommer snart och enbart att beskrivas som en ”fin linje”.
Och apropå fler streck: de ”fina linjer” som kvinnor (kanske även män numera) – framför allt äldre – uppmanas att bekämpa med svindyra krämer, kan inte vara så ”fina”. Dessa rynkor, som vi brukat kalla dem, anses väl snarast som fula i så fall?
