Ett språk är proppat med idiomatiska uttryck, liknelser talesätt, ordspråk etc, som talarna lär sig efterhand de blir äldre. Men många slags ”fasta uttryck”, är inte så fasta längre. En tidning hade rubriken ”Putinkramarna kravlar i stoftet”. Man har brukat säga ”krälar i stoftet”, men krälandet kommer kanske att försvinna.
De slutsatser man kan dra av senaste årens ordomflyttningar resp innehållsförändringar är att det nog inte spelar någon roll för framtida människor. Det kommer att bli som det faller sig.
En av mediernas favoritanalytiker inom ämnet krigsstrategi beskrev hur det gick för ett stridande land: ”Det här är ett krig i flack utförsbacke”. Vi kollar med en ordbok vad ”flack” betyder! Jo: ”(särskilt om ett landskap) som inte har några märkbara höjdskillnader eller lutning”. Det är svårt att bestämma sig för om detta är ordkonst eller inte. Det rör sig alltså om en backe som lutar så lite att det inte märks.
Men man bör inte vara ogin. Själv anser jag mig känna av ett par graders lutning i backar. På cykel och uppför. Ytterligare ett ”naturord” som användes på ett förvånande sätt var när en kulturjournalist sa till en författare: ”En del av liknelserna i din bok är ganska branta”.
Branta liknelser. Visst, man får bjuda till, det går att begripa: innebörden är DJUP (kanske). Förmodligen skulle man (jag) inte reagera alls på formuleringen ”hisnande liknelser”. Den här sortens sammansättningar känns nog nydanande och djärva för somliga, helknasiga för andra. Men rör man sig i konstnärssfärer får man kanske låta bli att sila mygg och svälja kameler.
