Något att fördjupa sig i (om man orkar) är transitionen (övergång från ett skede till ett annat) från bokstavliga, konkreta fraser och uttryck till bildliga. Exemplen tycks öka. Åtskilliga är uttrycken med ”landa” som i ”vi har landat i en lösning”. Undertecknad håller sig envist kvar vid de gamla betydelserna och tycker att meningen snarare låter som om man ofrivilligt och brutalt hamnat i en vätska av kemiskt osäkert slag. Flygplan landar. Och måsar.
Jag lyfter heller inga frågor och lägger på bord utan ställer dem. I ärlighetens namn har även ”ställa” en gång enbart handlat om vad man gör med bord, spadar och krukor. Det går alltså inte att utesluta dessa ständiga transitioner, det vore dock bra om de finge röra sig trögare så att möjligheten för olika generationer att samtala med varandra inte förlorades.
En liknande övergång har skett med (exempelvis) en av mina käpphästar: ”efterfråga”. Det sågs förr som ett ”tyngre” språk, då kallat byråkratiskt, men nu finns ordet i varje barns mun. Man sa annars ”fråga efter” (i vissa lägen var ”be om” en synonym). ”Efterhöra” är ytterligare ett exempel samt fler jag inte kommer på för tillfället.
Nu sker även motsatsen – man delar på ord som förr användes sammansatt. Detta ingår likaså i den här rörelsen från bokstavlig till bildlig betydelse. Jag hörde någon säga sig ”ta den fega vägen ut” och tänkte då ”hm, brukar man inte använda utvägen i ett sånt fall?”
Vad är egentligen ”vägen ut” – förutom att låta som en titel på en gammal västernroman eller en nutida relationsdito? Säg inte att Sbråkbloggen saknar klipphängare!
