Nu sitter inte ens jag och antecknar i varje sekund, men ofta (senast i morse) häpnar jag över mängden inslängda engelska ord som vanligen har en svensk motsvarighet. Att förstå och acceptera det beteendet vore att ge upp. Basta.
Min engelska är ungefär medelgod, men jag vet (av erfarenhet från släkt och vänner) att många inte har ett uns av den ”dubbelspråkighet” som medier kräver. Ett från början viralt (spritt via nätet) fenomen, ordet ”boomer”, använt av en ung engelskspråkig politiker om den äldre generationen, återges ogenerat i svenska nyheter utan att förklaras.
Man bör kanske inte återuppliva Pär Nuders beteckning ”köttberget”, som låter sisådär. Men på samma sätt som ”boomers” kommit till – myntat av en ung journalist – har vi i Sverige haft uttrycket ”jätteproppen Orvar”. Det, eller något annat, borde väl kunna användas på svenska?
Vill man vara mer neutral och försiktig är ”efterkrigsgenerationen” ett lämpligt ordval. Eller bara ”äldre generationen”. F ö låter nog ”boomer” ovant för svenska öron som visserligen varit vana vid begreppet ”babyboom” som använts vid skiftande perioder. Så att som svensk dra slutsatsen att ”boomer” betecknar dem som föddes efter andra världskriget är inte glasklart.
Ska medierutan prut använda engelska glosor och därtill tillfälliga engelska modeord bör dessa översättas om nu nyhetsförmedlingen ska vara så tydlig, objektiv och förklarande som den själv brukar göra gällande. Medier påpekar gärna i tid och otid hur viktiga de är för demokratin. Vad säger alla BOOMERS om saken?
