Spång och spänger, stång, -tong, tång och allehanda stänger

Bloggen är inte Facebook, inte heller håller den jämna steg med samtiden. Men i dag, på midsommarafton, görs ett undantag. En ung radiojournalist beskrev olika firanden över landet och, ett flertal gånger, ”midsommarstångar” som skulle ”sättas upp”. Ordet ”stång” har i svenskan så länge man minns haft pluralen ”stänger”. Man har även brukat ”resa” dem.

Däremot kan märkligt nog ”spång” heta antingen ”spångar” eller ”spänger” i flertal. I ett försök att under denna våldsamt varma dag försöka hitta anledningen till stång-stänger, gång-gångar, sång-sånger, tång-tänger och spång-spångar/spränger hittade jag en intressant sida, Skalman.nu.Forum, där en person undrade över samma sak.

 
Men under rubriken "Pluralbildningens utveckling/etymologi” svarade ett proffs som skrev: Orden böjdes på olika sätt redan i protogermanskan (PG, urgermanska). Vi kan utvecklingen bakåt i historien till PG och protoindoeuropeiskan (PIE) men även där böjdes de olika. Det visar sig dock att många av orden inte utvecklats regelbundet från PG utan att de bytt böjningsmönster genom historien.

Fortsättningen blev för komplicerad och värmen gjorde sig än mer gällande.

Däremot är ”följetong”, som ju många frestas kalla ”följetänger” i plural (p g a skämtlynne eller okunskap), av annan härkomst (franska). Men även om ordet inte har med ”vår” tång att göra (det stavas med o, dessutom) kan dessa ”följetänger” knipa om så hårt i hjärtat hos människorna att dessa tvingas binge-läsa, som sträckläsa heter nu. F ö handlar det vanligen om tv-serier och då binge-tittar folk, d v s tittar i ett sträck på tio avsnitt eller mer.