Men just den tidning som skrev om regeringen som ”slått” dövörat till hade ytterligare ett flertal ”slått” och ”slådde” sedan decennier tillbaka. Och här sitter man och tror att man kommit på nåt.
Men tänker man på de-de-dom-problematiken och att språklig ”förenkling” tycks vara förhärskande så är det väl bäst att klippa till och låta barnspråket vinna.
Trots att riktningen går mot att starka verb håller på att bli svaga är det märkligt att folksjälen ännu vill använda stark böjning där det SKA (har vi lärt oss) vara svag. Själv brukar jag på skämt säga sådant som ”jag tröck på knappen” för att se om någon reagerar. (Inte mycket till skämt, men ändå…)
Frågan är hur mycket man kan lattja med svag och stark böjning. Men en del verb har ju ”accepterade” dubbelvarianter. Till ”simma” använder nog de flesta ”simmade, simmat”, medan jag upptäcker en underlig böjning (!) hos mig själv. Med förkärlek säger jag ”sam” i preteritum medan supinum-”summit” sparas till skämtpratandet.
Som i och för sig inte många lägger märke till. Med stigande förvåning inser jag att det inte spelar så stor roll alls vad man säger och skriver. Än.
