Själv befinner jag mig på en ständig språkresa som går enligt en uttråkande färdplan. Varför använder politiker, forskare, byråkrater - ja, alla möjliga – ett sånt töntspråk? I går citerade jag en gubbe som sa att man bör ”konkretisera sin målbild”. Han tillade att ”planerna (färdplanerna, får man tro) är viktiga för att skapa incitament”.
Sånt här babbel är inte fackspråk. Sådana är hederliga, men det här är en blandning av översättnings- och byråkratsvenska. Och där ingår de tjatiga ”vi går ut med det här” och ”vi går in med det där” och ”vi går fram med ett tredje”. Jag skiter i om folk går, sitter (”vi ska sitta ner och tala om detta”) eller springer, jag vet att det finns ett tydligare sätt att tala på.
Tänk om vi alla snart kommer att använda samma torra, opersonliga språk? Den mångfald man annars säger sig värna kommer inte att inbegripa språket som redan är gravt strömlinjeformat. Individuella avvikelser är utrotningshotade.
