Nu kommer en sån där liten skitdetalj: ett ord som en journalist inte behärskar. Men detta ord hör inte till den högre skolan, det är vardagsspråk. Och om inte ens det blir rätt…
I en tidnings nätupplaga stod rubriken ”Att bero på andra är källan till mening”. Det går i och för sig snabbt att inse hur felet gått till, men är det ens uppgift som läsare att fundera, sätta sig in i vad som kan ha hänt och gått fel – när det enbart gäller det verktyg som är skribentens främsta: språket?
För den som inte är van att tolka tidningsspråk utan bara läser, som man egentligen ska, är meningen ytterst förvirrande. Men det är viktigt att veta vem som ska stå till svars för alla felaktigheter, glidningar och otydliga meddelanden. Ja, det kan knappast vara den som inte fått en ordentlig utbildning. En äldre generation (min!) har struntat i väsentligheter länge nu.
Svårt att veta vilken instans man vänder sig till för att klaga. Men ett är säkert: inte många bryr sig särskilt mycket. Jag brukar tänka på uttrycket att man ska ”ge publiken vad den vill ha”. Publiken har accepterat vad den fått och nu sitter vi där och vet vad allt beror på.
Rubriken ändrades förhållandevis snabbt enligt principen ”korrekturläsning i efterhand”. Men felet ligger kvar och kommer att fortplantas vidare.
