Vågat se japansk kultur som enbart finstämd, men var är den det?

När man minns gamla sånger man inte förstått ett ord av (se gårdagens inlägg), kommer man osökt att tänka på Kyu Sakamoto, eller 坂本 九, som han själv skulle ha sagt, och hans hit Sukiyaki. Vi sjöng ”na-ki-ta na-ko-bo re- ka-de oh-oh-oh-oh” (min egen transkription, d v s en bra bit från verklighetens). Låten heter som en maträtt, och kommer likt de i gårdagsinlägget (som sagt) också från 60-talets början.

Här är textens ”kärna” i engelsk översättning: ”I look up when I walk, so that the tears won't fall/Remembering those spring days, but I am all alone tonight/…/Happiness lies beyond the clouds, happiness lies above the sky/Sadness lies in the shadow of the stars, sadness lurks in the shadow of the moon” 

Nu vore det förstås lite vågat att påstå att den japanska kulturen är alltigenom förfinad. Ser man från sitt eget geografiska och kulturella håll tycks mycket i Nippon utgöra en blandning av körsbärsblom, våld och fulsex.

Men jämför man just denna låt med han som ”är en sucker for love” och Putti Putti (beskrivna igår) så består Sukiyaki av ren centrallyrik.

Inget smetigt love-larv här inte. Texten kan påminna om finstämdheten hos svenska filmer från förr: När det hettade till mellan ett kärlekspar drog sig kameran långsamt ut genom tyllgardinen och upp bland molnen. Tittaren, läsaren eller lyssnaren fick fylla i resten själv. Det är en diskretion man kan sakna den dag som i dag är.