Den som letar efter åsikter om hur och varför ord som ”suicid” och ”suicidal” används får mycken huvudbry. Samtidigt förses man med argument som talar lika mycket för som emot begreppen. Likt andra företeelser där känslor, politik och vad-det-kan-vara-mer är inblandat verkar det vara regel att benämningarna på dessa ständigt byts ut.
Allt som rör människors olika handikapp – ”funktionsvariationer” är väl senast anbefallna synonymen – yrkestitlar, kulturell/geografisk härkomst samt kön ändrar beteckning med allt kortare mellanrum.
Jag är medveten om att det alltid hänvisas till att vissa termer blir föråldrade, men kan inte låta bli att tänka på att själva de företeelser som betecknas aldrig upphör. Det måste vara så att människan har stora problem i sina inren (heter det så i plural?) och alltså ser med förakt, avsky eller liknande på de här mänskliga ”variationerna”.
Just angående ”suicid” finner man artiklar och uppsatser som beskriver att ordet ”självmord” antyder att en sådan händelse är behäftad med skuld och skam, såväl för den avlidne som de efterlevande. Det är väl jättekonstigt att tro att ett ”namnbyte” ska ändra folks inställning om de tänker något så korkat. Det finns sedan länge omskrivningar som att någon ”tagit sitt liv” eller ”tagit sig av daga”, men det sorgliga resultatet i sig går inte att ändra på.
Just beträffande något så förfärligt som att en människa inte orkat leva bör väl diskussionerna gå i betydligt djupare riktningar än att diskutera namnet på detta oerhörda?
Samtliga ordböcker i svenska.se/tre/ tar upp ordet ”suicid” med avledningar och lägger till att det används ”särskilt i fackspråk”.
