Ett omtalat och omskrivet exempel är hur yrket städare fick ett par kraftfulla yrkestitelförändringar till lokalvårdare och sanitetstekniker.
Nu blommar titelsjukan värre än nånsin och det går inte att gissa vilket jobb som utförs av konsulter, coacher och dem med ”senior” plus någon ytterligare bestämning. Man kan se seniora konsulter och dito analytiker som av foton att döma tycks vara i 25-årsåldern. Där säckar ens försök att förstå yrkesbeskrivningen ihop. Senior?
När det gäller att tala om människor från andra kulturer blir språkhållningen, den att ständigt byta ut ord, ofta genant. Även med de bästa avsikter i botten ger ord som ”inkluderande” respektive ”exkluderande” intryck av att ha skapats av politruker. Man måste våga lita på sitt språk: att det inte i sig bär på onda avsikter. Naturligtvis måste man skippa svärord, ”fula” ord och uppenbara skymfningar – min naiva (?) tanke är att de flesta är eniga om vilka de är.
Ett bra exempel på den ängsligt uppfostrande tonen ges i en artikel i Språktidningen (4 feb 2016) med rubriken: ”Så ska SVT prata om Sverige och svenskar”.
I den beskrivs att SVT ska vara ”inkluderande” och undvika begrepp som ”invandrare, invandrartäta områden” eller ”förorten”. Och efter en ingående beskrivning av de ord man bör använda för människor som kommer från andra länder avslutas råden med: "Om utseendet ska beskrivas är det viktigt att ta hänsyn till hur den intervjuade själv vill betraktas”.
Vad är det med denna egentligen godhjärtade mening som känns oroande – även om det är nödvändigt att medier anstränger sig om ett neutralt och kanske t o m strikt språkbruk?
