P g a dagens förlamande värme arbetar hjärnkontoret på sparlåga. Men ett begrepp från i går har trots detta bitit sig fast: ”vandringshistoria”. Jag vill så här dagen efter korrigera mig och kalla det ”vandringssägen”, ett mer talande ord.
Dagens betraktelse kommer från den tid då den sortens historier började dokumenteras, bl a av Bengt af Klintberg, vars första (?) bok i genren, Råttan i pizzan, kom 1986.
Någon gång i början av 80-talet berättade någon en historia, noggrant utmejslad, om ett äldre par vars bil stulits, men lämnats tillbaka dan därpå. I bilen låg en behjärtansvärd ”förklaring” till stölden (någon hade blivit sjuk och tvingats skjutsas i ilfart) tillsammans med två biljetter till kvällens stora teaterpremiär. Paret gick till denna eftertraktade föreställning och kom sedan hem till ett länsat hus.
Jag minns att jag kommenterade dessa smarta tjuvar med ord som att de var närmast ”beundransvärda” som iscensatt något sådant (folk var inte så kriminellt förslagna som nu).
Något år senare berättade en kollega om ”två gamla systrar” i vår hemstad som fått bilen stulen o s v. Åter i sin ”paradvåning” efter ”teaterföreställningen” hade all deras konst försvunnit.
”Man måste ändå beundra skurkarna”, sa kollegan, ”som kommit på en sån himla smart stöld”.
Jag valde att inte förstöra hennes berättelse, men grubblade över den ”dubbla” karaktären hos historien: 1) tjuvarnas smarta upplägg 2) kollegans och mina likartade slutsatser samt halvdåliga moral ("vilka smarta bovar!"). Många fler skulle få höra nästan exakt samma historia från Sveriges (kanske jordens) alla hörn.
